Jag gillar att bli intervjuad eftersom det ju blir ett samtal. Och det är ett format som passar mitt ämne väldigt bra tror jag. I ett samtal kommer det alltid upp intressanta aspekter på saker och fördjupningar som är lite svåra att fånga i en text. Och jag kommer alltid på nya saker då. Vilket är extra kul.

Härom dagen var jag med i P4 Extra. Jag fick nya frågor som jag aldrig har fått tidigare och gott om tid till att utveckla mina svar. Guldläge:) Och så kom vi in på psykologi. Vilket är mitt favoritämne (ville faktiskt läsa till psykolog, men trots mina relativt höga betyg så räckte det inte det hela vägen). I vilket fall så handlar mycket av ordning och reda just om psykologi. Vårt förhållande till saker kan bero på vår barndom, vår personlighet eller vår omgivning.

En fråga jag aldrig har fått tidigare var hur man kan få någon annan som man inte bor med att börja rensa – sina vänner eller föräldrar exempelvis. Och jag måste vara ärlig och säga att det inte är någon enkel uppgift. För det första: vad händer om man säger till någon – ”du borde rensa upp här” eller ”du har alldeles för mycket prylar”. De flesta intar en försvarsställning. För detta innebär kritik och det vill vi oftast skydda oss från. Så steg nummer ett är att få den andra personen att själv komma till insikt. Det man kan hjälpa till med här är att ta upp ämnet på ett försiktigt sätt.

Först när personen själv pratar om detta och kanske nämner att hen tycker att det är stökigt så kan du försiktigt bekräfta och kanske försöka bena ut vad som är stökigt. Vad stör de sig mest på? Vilken röra är mest jobbig för deras vardag? När de har kommit på det så kan ni erbjuda er hjälp. Och nu gäller det att hålla ut. Det kanske inte blir av med en gång. Eller så blir det just av om det är en liten sak som kan göras snabbt. Vilket också blir en liten seger som sänker tröskeln till ytterligare rensning. Men som sagt. Detta är inte någon quick fix utan något som kan ta sin tid. Och gäller det föräldrar så tror jag att ju äldre man blir desto mer ängslig blir man inför förändringar och stora projekt, så detta kan vara skrämmande för många. Därför kan det vara skönt att veta att ni finns där som stöd om de behöver det. Är som sagt ingen psykolog, men det är min erfarenhet av att ha hjälpt vänner och anhöriga. Inte heller att rensa eller organisera åt andra vuxna funkar speciellt bra. I den fällan gick jag själv när jag försökte göra det åt mina föräldrar för många år sedan. Jag ville att min mamma skulle få komma till ett fint organiserat hem när hon hade varit på sjukhus. Hon blev förvisso glad, men började ändå undra var de gamla skärbrädorna hade tagit vägen. Och ville ha dem tillbaka. Jag hade i och för sig inte kastat något utan bara ställt undan vissa saker. De du vill hjälpa måste själva vara med och besluta kring vad som ska bort, även om den processen ta mycket längre tid och även om du bara vill väl när du vill göra det åt dem.

Hela intervjun är ca 7 min lång. Den kan du lyssna på här ifall du vill: Det börjar 37:20 och slutar 43:17 (Men det ska vara inställt så att du bara kan trycka på play knappen. Hela radiosändningen heter olyckligtvis ”Ytterligare dödsskjutning i Malmö”).

Har ni lyckats att få någon annan att rensa och organisera? Vilken relation hade ni till dem och hur gjorde ni?

/Paulina