Ni kanske har märkt att det har varit en klart lägre frekvens på mina inlägg den senaste tiden. Anledningen till detta är att jag sedan i mitten av januari har tagit anställning igen. Jag fick ett erbjudande på en reklambyrå som jag bara inte kunde tacka nej till. Dessutom kom det i en tid då jag kände att jag inte utvecklades längre. Och jag är beroende av att utvecklas. Det är inget val för mig. Det är ett måste. Efter nästan 9 år med bloggen(!), tre skrivna böcker, två webbkurser och ett 50-tal föreläsningar kände jag ett stort sug över att göra något annat som var mer strategiskt och där jag fick jobba i ett team. Att vara bloggare och influencer eller vad man nu vill kalla för, men som innebär att man är egenföretagare, är faktiskt ganska ensamt. Man har ingen att dela varken mot- eller medgångar med. Ingen att bolla idéer med. Även om man kan ingå i diverse nätverk, diskutera med sin partner eller med vänner så är det inte samma sak som att de facto jobba med och ansvara för något tillsammans på dagarna. Det började jag sakna allt mer.

De första fyra åren jag hade bloggen var det vid sidan av mina heltidsjobb, som alla har varit krävande och där jag aldrig enbart har jobbat 40 timmar i veckan. Så jag tänkte att frekvensen nu skulle minska, men att jag skulle kunna hålla ett jämt flöde. Blogga minst en gång i veckan tänkte jag. Det visade sig snart vara en omöjlighet. Eftersom mitt nya jobb visade sig vara ett intensivt och nästan alla dagar i veckan jobb. Detta skriver jag inte för att beklaga mig. Jag har massor att vara både glad och tacksam för. Jag har ett jobb som nog är det roligaste jag har haft, en otroligt stimulerande arbetsplats och ett fantastiskt team att leda. Jag har ett jobb till att börja med i en tid då många har blivit av med sina. Och det finns de som sliter så mycket mer än vad jag gör, och då tänker jag främst på hjältarna inom vården, som verkligen är hjältar på riktigt. Men faktum kvarstår och är anledningen till att jag inte har mäktat med bloggen. Trots att jag verkligen gillar att jobba och att jag mäktar med en hel del. Dagen har trots allt bara 24 timmar och jag är dessutom småbarnsmamma.

Detta är så klart inte hållbart i längden och jag tänker att riktigt så mycket ska man inte jobba. Så jag jobbar på det nu (haha, där fick jag till det:). Ambitionen och viljan är i vilket fall att – på sikt – vara mer närvarande här på bloggen. Eftersom bloggen fortfarande är min baby och organisering av hemmet fortfarande är min passion. Får se hur jag lyckas med det framöver, men nu vet ni i alla fall hur läget är.

Hoppas i vilket fall att ni fortsätter att organisera era hem!

Kram

/Paulina

Att våga göra sig av med sådant som bara tar energi ger verkligen en känsla av befrielse. Och då menar jag inte bara saker. Jag menar även tid man lägger på diverse möten eller aktiviteter som inte känns givande. Jag menar tankar. Och jag menar även relationer. Det sistnämnda är nog ändå svårast enligt de flesta vågar jag gissa. Men det är minst lika viktigt som onödiga prylar. Om inte viktigare.

Jag vill inte lägga ner tid på att vara stressad, frusterad, arg eller bitter. Jag vill inte titta bakåt utan vara i nuet och titta framåt. Och för att kunna göra det så måste man som bekant rensa.

Jag är bra på att göra mig av med onödiga fysiska saker. Med tiden har jag blivit allt bättre på att rensa bland relationer som bara tar tid och energi. Människor som inte respekterar mig eller inte vill mig gott. Som inte accepterar mig som jag är och försöker göra om mig. Eller där det helt enkelt skaver för mycket. När jag väl har kommit till denna insikt så vågar jag klippa. Ibland behöver man inte heller rensa helt utan kan ”säsongsförvara” ett tag. Med riktiga vänner har jag hittat tillbaka efter ett tag. Reder man ut saker och ting så är jag inte långsint. Eller inser att det är jag som har varit omogen. Däremot så kan jag bli bättre på att rensa bland onödiga arbetsuppgifter, möten och aktiviteter. Jag är en effektiv person, men en del av effektiviteten är att just prioritera bort onödiga saker helt. Sedan har jag en tendens att ta på mig för mycket även om jag har gjort framsteg där. Tror faktiskt att det kommer med åldern. Och på tal om onödiga saker – sociala medier. Att hitta balans bland det som ger och det som tar. Facebookflöde, facebookgrupper, Instagramflöde, mm. Skulle kunna skriva ett inlägg bara om det, speciellt efter min sociala medie-detox under sommaren.

Att rensa bland icke produktiva eller till och med destruktiva tankar är ännu svårare. Beroende på humöret förstås, men detta är min största utmaning. Jag har en tendens att analysera och älta för mycket. Det tar ju också tid. Och energi. Jag har gjort stora framsteg här, men har fortfarande en del kvar att göra. Här behöver jag definitivt rensa. Det är naturligtvis bra att lära sig av sina misstag, så det är ju bra att fundera igenom saker och ting. Men sedan ska man släppa och gå vidare. Jag vill kunna släppa när jag har bestämt mig för det. Och därefter blicka framåt med ett leende. Jag tror ju på att allt sker av en anledning. 

Det är vad jag behöver rensa. How about you?

/Paulina

Jag älskar ju diverse bokslut. Och listor som jag kan summera. Varje år för jag därför en lista över böcker som jag har läst under året. (Dessa har jag samlade i en anteckningssida på Evernote). Så jag kan lätt titta tillbaka hela vägen till 2009, då jag började med dessa listor. Och jag kan glatt konstatera att jag har aldrig läst så många böcker under ett år som i 2018! Mycket tack vare mina mammalediga promenader med en ljudbok i hörlurarna – så tacksam för denna uppfinning. Hela 23 lästa böcker i år!

Säg mig vilka böcker du läser så ska jag tala om för dig vem du är. Av den anledningen tycker faktiskt att det är lite jobbigt att outa min boklista.  Men jag har bestämt mig för att våga, så här kommer den:

Av dessa har jag tidigare skrivit om Economista. De andra ekonomiböckerna kommer jag återkomma till framöver när jag ska skriva om aktier och fonder. Av de 23 böcker som jag har läst är alltså endast 2 rent skönlitterära böcker. Resten är faktaböcker av något slag: ekonomiböcker, biografier och självhjälps-/ motivationsböcker. Jag är en sådan nyttomaximerare…kan inte tillåta mig att läsa något som ”endast” är avkopplande utan måste lära mig något av boken. Även Martin Melins bok läste jag med tanken att jag ville lära mig mer om de patrullerande polisernas vardag… Å andra sidan så tittar jag en hel del på diverse serier så jag inbillar mig att jag får den sortens fantasieggande input den vägen. Men böcker är alltid böcker och går inte att ersätta med något annat. Faktiskt.

Det finns en bok som jag bokstavligen sträckläste under en kväll. Jag hittade den i vår tvättstuga, där vi har en bokbytarhylla (mitt initiativ!:). Och där fanns den. Jag tog upp den när jag väntade på tvätten och sedan kunde jag bara inte sluta läsa. Den hade något speciellt över sig. Den handlar om gränsen mellan att ha ett jobb och utanförskapet när man inte har det. Den beskrev så bra hur det kändes. Och en kärlekshistoria förutom detta. Dessutom flera träffande beskrivningar av ordning:) Hade aldrig hört talas om den tidigare och skulle aldrig hitta den annars så tack till dig som la den i tvättstugan! Det blev en mycket sen kväll den kvällen jag hittade den.

En annan bok som jag hittade i tvättstugan precis innan vi åkte iväg och som jag också sträckläste mig igenom när jag kunde medan jag hade influensa var ”Hon är inte jag” av Golnaz Hashemzedah. Jag kände till henne sedan tidigare och blev väldigt nyfiken på hennes historia. Hon är den första kårordföranden på Handelshögskolan av utländsk bakgrund – dessutom kvinna. I boken berättar hon allt från hur hon kom till Sverige, om hela hennes uppväxt i en småstad utanför Stockholm till kårordförandetiden och det första jobbet. Jag vet inte hur verklighetstrogen denna bok är, men den är i vilket fall skriven på ett väldigt säreget och poetiskt sätt. Jag kände igen mig en hel del i den.

Ytterligare en bok som jag också hade svårt att lägga ifrån mig är Alexandra Pascalidous ”Mammorna”. Det är en riktig ögonöppnare och ger insyn i utanförskapsområden samt problematiken kring utanförskapet – sett ur mammornas perspektiv och genom deras berättelser. Det är en viktig bok som jag hoppas att många läser. Den väcker många känslor och ställer samhällsviktiga frågor.

Årets mest upplyftande bok måste vara Shonda Rhymes ”Year of Yes – how to dance it out, stand in the sun and be you own person”. En sådan pärla! Shonda Rhymes är manusförfattare av succéserierna Grey’s Anathomy, Scandal och How to get away with Murder. En sådan underbar person som både berättar om sitt liv och karriär samt delar med sig av en massa klokskap. Den är personlig, varm, rolig och inspirerande samtidigt som den också är allmänbildande.

Just nu lyssnar jag mig igenom Michelle Obamas självbiografi. Ytterligare en biografi med andra ord.. 🙂

Vilka böcker har ni läst under 2018? Och vilka är de bästa som ni kan rekommendera? Gärna skönlitterära då jag vill gärna läsa mer av dessa:)

/Paulina

Det är en livsstil. Min ut-korg för slänga/skänka kläder är full. Jag går igenom den och delar upp kläderna i två högar: en som jag ska slänga i klädåtervinningen och en som jag ska skänka till Myrorna. Jag packar ner kläder jag ska slänga och kläder jag ska skänka i var sin plastpåse och ställer dem på golvet i hallen. Jag gillar inte när det ligger plastpåsar på golvet i hallen. Speciellt med tanke på att den är avlång och trång. Det är bra eftersom det säkerställer att jag kommer att göra mig av med dessa plastpåsar inom någon dag. Både klädåtervinningen och Myrorna ligger inom 10 minuters gångavstånd från hemmet och jag passerar dem på väg till tunnelbanan eller när jag ska handla i Västermalmsgallerian. Det går smidigt för mig att göra mig av med sakerna och därför blir det av snabbt.

Sven har tagit ner resväskor packade med vinterkläder och jag tar ut vinterjackor och vinterskor. Jag märker att jag måste klacka om mina vinterstövlar. Jag lägger även dessa i en papperspåse, som jag lägger i hallen. Jag passerar en skomakare på väg till kontoret, så även det kommer att bli av i morgon när jag går till jobbet.

När jag är klar med att packa upp vinterkläderna tar jag tag i lasagneresterna som blev kvar från middagen. Jag delar upp maten i två lådor. En lägger jag i kylen, då vi ska ha några portioner inom de närmaste dagarna. Den andra märker jag med en post-it lapp, som jag skriver ”vegetarisk lasagne” på. Jag klistrar post-it lappen på locket och klistrar över både under- och överdelen av den med tejp för att lappen verkligen ska sitta fast. Denna matlåda lägger jag i frysen.

När jag senare går och lägger mig på kvällen, tar jag av mig kläderna framför garderoben. Det som är tillräckligt fräscht hänger jag tillbaka dit. Jag går därefter runt sängen, till skåpet på andra sidan, där vi förvarar smutstvätt. Jag tar av mig resten av kläderna och slänger dem i tvätten. Ingenting mellanlandar någon annanstans.

Älskar när det blir en sådant flow. Jag ser mitt hem som ett ständigt logistikflöde av saker som kommer in och ut. Det gäller att hålla igång flödet, utan några flaskhalsar. Allt jag inte längre behöver ska snabbt lämna hemmet. Allt annat ska hitta sin rätta plats. Jag gillar verkligen att tänka så. Det motiverar mig. Och det gör hela denna process njutningsfull. Jag inser att det är en livsstil.

Sann historia från min söndagskväll:) Ville återberätta för att fånga känslan i det. Har ni en liknande känsla?

/Paulina

Jag har tänkt på det så mycket sedan jag hörde den fruktansvärda nyheten om Tim Berglings död. Jag hade verkligen hoppats att det var något annat än självmord. För det gör så mycket mer ont att veta att någon mådde så dåligt att de inte mäktade med livet längre. Och det är så svårt att ta in. Speciellt i Aviciis fall som verkade ha allt enligt många och hela livet framför sig. Men det är just det som är saken – det spelar ingen roll vem man är och vad man har. Suicid är en psykisk olycka som kan drabba vem som helst. 1500 personer i Sverige tar sitt liv varje år. Det är fyra personer varje dag. En person var sjätte timme. Siffran är ganska konstant år för år. Det är sex gånger fler än de som dör i trafiken (ca 250 st årligen). Det är lika många som dör i bröstcancer. Och ca 15 000 gör självmordsförsök varje år. Kring varje person som tar sitt liv finns det 15-20 personer som drabbas av sorg. Förstå hur många det är som drabbas. Ändå så pratar vi inte om det och många anhöriga bär det som en hemlighet.

Min mamma blev en av de 1500. I oktober 2015 fick jag den fruktansvärda nyheten och trodde att jag skulle gå sönder och samman. Jag vet uppriktigt inte om jag har förstått det än. Jag har varit bra på att förtränga det. Jag pratade med henne dagen innan i telefon. Jag hade skickat mitt förlags katalog med kommande böcker, där min första bok fanns med. Trodde det skulle göra henne gladare. Och rivit ut en artikel om så kallade ”blå zoner” i världen där människor levde längst. Är inte det ironiskt. Vi pratade lite om det men hon blev inte gladare. Fast hon gjorde ju så gott hon kunde för att hålla skenet uppe. Nästa dag fick jag ett samtal från min bror som berättade. Denna bottenlösa sorg. All skuld man känner för att man inte förhindrade detta. Att man borde ha förstått. Sett tecknen. Jag visste att hon mådde dåligt, men inte att det var så illa. Det säger i princip alla som har förlorat någon i suicid. Och det är just därför vi måste våga fråga.

Jag känner mig inte bekväm med att vara alltför privat. Jag tror inte heller att ni är intresserade av det. Ni vill läsa bloggen för att få förvarings- och organiseringsinspiration. Till och med på min privata facebooksida fick jag verkligen kraftsamla för att orka dela med mig av detta på årsdagen av hennes död. Dessutom är detta så otroligt utlämnande och även stigmatiserande p g a alla fördomar som finns runt omkring det. Som att det går i arv exempelvis. Så även denna gång. Men jag lovade mig själv att prata om det och sprida information. För att göra min mammas död lite mindre meningslöst och för att hjälpa andra att inte hamna i samma situation. Att prata om detta kan faktiskt rädda liv. På riktigt.

När vi inte pratar om det stigmatiserar vi det. Det handlar om psykisk olycka. Det är ett tillfälligt svart hål som man ramlar i och finns det någon där som kan fånga en så räddar man bokstavligen någons liv. Och att ta sitt liv inget man väljer. Just då ser man ingen annan möjlighet. Det handlar inte om egoism. Snarare tvärt om. De som försöker eller tar sitt liv upplever sig själva som en belastning för nära och kära.

Självmord är inget som smittar. Men alla kan drabbas. Och det kan gå fort att hamna där. Jag tror att det är denna rädsla som gör att människor inte vill prata om det. Och att de inte vet hur. Men det är viktigt att vi gör det. Att vi vågar fråga dem som vi tror mår dåligt. Vi vågade inte fråga mamma om hon tänkte ta sitt liv. Just för att vi var rädda att för att inte trigga ingång något. Det borde vi har gjort. Det hade kunnat rädda hennes liv.

Suicide Zero är en organisation som arbetar för att kraftigt minska antalet självmord.

Mår du själv dåligt så finns det hjälp att få här:

Självmordslinjen.  Den riktar sig till människor som mår psykiskt dåligt och har tankar på självmord. De tar emot samtal mellan kl. 06-24 alla dagar, via chatt, telefon 90101 och mejl.  (MIND)

Hjälplinjen 0771 22 00 60. Alla dagar kl.13-22 (Svenska Ångestsyndrom Sällskapet)

Svenska kyrkan har jourhavande präster man kan prata med alla dagar mellan kl 21-06. Ring 112 och be om att bli kopplad.

Det här är det viktigaste inlägget som jag har skrivit. Hoppas att det hjälper någon. Vi måste våga fråga. Det handlar om ett av vår tids största folkhälsoproblem.

/Paulina