Måste berätta så det kanske kan hjälpa andra
Jag har tänkt på det så mycket sedan jag hörde den fruktansvärda nyheten om Tim Berglings död. Jag hade verkligen hoppats att det var något annat än självmord. För det gör så mycket mer ont att veta att någon mådde så dåligt att de inte mäktade med livet längre. Och det är så svårt att ta in. Speciellt i Aviciis fall som verkade ha allt enligt många och hela livet framför sig. Men det är just det som är saken – det spelar ingen roll vem man är och vad man har. Suicid är en psykisk olycka som kan drabba vem som helst. 1500 personer i Sverige tar sitt liv varje år. Det är fyra personer varje dag. En person var sjätte timme. Siffran är ganska konstant år för år. Det är sex gånger fler än de som dör i trafiken (ca 250 st årligen). Det är lika många som dör i bröstcancer. Och ca 15 000 gör självmordsförsök varje år. Kring varje person som tar sitt liv finns det 15-20 personer som drabbas av sorg. Förstå hur många det är som drabbas. Ändå så pratar vi inte om det och många anhöriga bär det som en hemlighet.
Min mamma blev en av de 1500. I oktober 2015 fick jag den fruktansvärda nyheten och trodde att jag skulle gå sönder och samman. Jag vet uppriktigt inte om jag har förstått det än. Jag har varit bra på att förtränga det. Jag pratade med henne dagen innan i telefon. Jag hade skickat mitt förlags katalog med kommande böcker, där min första bok fanns med. Trodde det skulle göra henne gladare. Och rivit ut en artikel om så kallade ”blå zoner” i världen där människor levde längst. Är inte det ironiskt. Vi pratade lite om det men hon blev inte gladare. Fast hon gjorde ju så gott hon kunde för att hålla skenet uppe. Nästa dag fick jag ett samtal från min bror som berättade. Denna bottenlösa sorg. All skuld man känner för att man inte förhindrade detta. Att man borde ha förstått. Sett tecknen. Jag visste att hon mådde dåligt, men inte att det var så illa. Det säger i princip alla som har förlorat någon i suicid. Och det är just därför vi måste våga fråga.
Jag känner mig inte bekväm med att vara alltför privat. Jag tror inte heller att ni är intresserade av det. Ni vill läsa bloggen för att få förvarings- och organiseringsinspiration. Till och med på min privata facebooksida fick jag verkligen kraftsamla för att orka dela med mig av detta på årsdagen av hennes död. Dessutom är detta så otroligt utlämnande och även stigmatiserande p g a alla fördomar som finns runt omkring det. Som att det går i arv exempelvis. Så även denna gång. Men jag lovade mig själv att prata om det och sprida information. För att göra min mammas död lite mindre meningslöst och för att hjälpa andra att inte hamna i samma situation. Att prata om detta kan faktiskt rädda liv. På riktigt.
När vi inte pratar om det stigmatiserar vi det. Det handlar om psykisk olycka. Det är ett tillfälligt svart hål som man ramlar i och finns det någon där som kan fånga en så räddar man bokstavligen någons liv. Och att ta sitt liv inget man väljer. Just då ser man ingen annan möjlighet. Det handlar inte om egoism. Snarare tvärt om. De som försöker eller tar sitt liv upplever sig själva som en belastning för nära och kära.
Självmord är inget som smittar. Men alla kan drabbas. Och det kan gå fort att hamna där. Jag tror att det är denna rädsla som gör att människor inte vill prata om det. Och att de inte vet hur. Men det är viktigt att vi gör det. Att vi vågar fråga dem som vi tror mår dåligt. Vi vågade inte fråga mamma om hon tänkte ta sitt liv. Just för att vi var rädda att för att inte trigga ingång något. Det borde vi har gjort. Det hade kunnat rädda hennes liv.
Suicide Zero är en organisation som arbetar för att kraftigt minska antalet självmord.
Mår du själv dåligt så finns det hjälp att få här:
Självmordslinjen. Den riktar sig till människor som mår psykiskt dåligt och har tankar på självmord. De tar emot samtal mellan kl. 06-24 alla dagar, via chatt, telefon 90101 och mejl. (MIND)
Hjälplinjen 0771 22 00 60. Alla dagar kl.13-22 (Svenska Ångestsyndrom Sällskapet)
Svenska kyrkan har jourhavande präster man kan prata med alla dagar mellan kl 21-06. Ring 112 och be om att bli kopplad.
Det här är det viktigaste inlägget som jag har skrivit. Hoppas att det hjälper någon. Vi måste våga fråga. Det handlar om ett av vår tids största folkhälsoproblem.
/Paulina
Så modigt, starkt och viktigt av det du delar med dig. Tack. Och vilken bottenlös sorg du måste bära på. Styrkekramar till dig.
Tack Karin.
Tack Paulina för att du skriver om det. Hoppas fler får modet att prata om det som är svårt.
Kram!
Många kramar Paulina. Tack att Du delat med dig…
Tack så hemskt mycket för att du delade med dig av din historia, Anna. Det gläder mig enormt att du har kommit ur din depression och ser nu livet från den ljusa sidan och lever den som du vill leva -det är det viktigaste. Och tack för det tänkvärda citatet. Det är verkligen så det är. Tyvärr.
❤️🙏🏼❤️
Tack för att du hjälper till att sprida information om depression och självmord. Det är mycket vanligare än man tror. Jag blir sorgsen när jag hör om din mamma och er andras berättelser. Beklagar att ni fått gå igenom något så oerhört smärtsamt. I samband med att det blev känt att Tim tog sitt eget kli, berättade jag för min son, snart 10 år, att hans farfar inte heller orkade leva längre, knappt fyllda 50 år. Förhoppningsvis kommer min son se annorlunda på psykiska problem och verkligen se livet som något värdefullt. Livet är inte enbart lyckligt och inte enbart nattsvart utan ändrar sig upp och ner. Förhoppningsvis överväger det positiva. Sköt om er allesammans.
Tack för de fina orden. Jag fick också modet att berätta detta efter Tims bortgång. Och jag vet att andra har fått det. Det gör hans självmord lite mindre meningslöst i alla fall och lättare för oss andra att prata om. Alltid något mitt i det fruktansvärda. Jag har inte berättat för min son om min mamma än men berättade om Tim i alla fall. Ser det som ett första steg som jag kan återanknyta till när det väl är dags för samtal om min mamma. Tims bortgång visar att det verkligen kan hända vem som helst – till och med de som anses vara de mest framgångsrika och alltså borde vara lyckligast (ganska sjuk världsbild det där egentligen – att pengar och framgång ger automatisk lycka). Jag tror att det är en del av dagens problem. Just att det finns en mall för lycka. Det är pengar och framgång. Och alla jämför sig med alla. Vi tittar för lite inåt och känner efter vad som är rätt för oss själva. Och vågar vara oss själva. Fast vi faktiskt bor i ett fritt land, vilket ju inte är alla förunnat. Hoppas att din son tog det bra när du berättade.
Jag skrev en lång text om min egna relation till suicide, men den försvann i cybervärlden när jag tryckte på skicka. Det var ett inlägg där jag blottade mig själv väldigt mycket för första gången om hur jag kämpar med mina tankar om livet och sökandet efter total befrielse.
Tack fina Paulina för att du tar upp detta jobbiga, uppskattar det.
Min resa är för mig belagt med mycket skam och skuld, ditt inlägg hjälper, även om jag blev ledsen.
Ett par veckor innan Tim dog såg jag dokumentären, den är smärtsam att se. Jag visste att han mådde dåligt sen tidigare och hans bortgång är tragisk.
Jag har mått dåligt i många år, testat olika mediciner och träffat flera olika psykologer. Jag mår inte bra men jag är här, även om jag inte vill alla dagar, så vet jag att det kommer dagar som jag vill uppleva.
Väldigt tacksam för att du delar med dig av din historia och därmed hjälper till att bryta tabun. Hoppas att du känner att det var nyttigt och befriande att skriva av dig, även om det försvann i cybervärlden. Det kanske var det som var meningen. Gläder mig att du fortfarande är här, som du skriver. Det är en seger i sig. Hoppas att du mår ännu bättre snart. Livet är underbart men det är inte alltid lätt att se det har jag förstått. Stor kram till dig!!!
Vad härligt att läsa, Anna. Det är ofta värt att kämpa ändå. Min vän orkade tyvärr inte trots hjälp från vården, psykiatrin, vänner, familj m.fl. Din text där om att det inte tar bort smärtan och förflyttas till någon annan var en tankeställare helt klart.
Uppskattar din text Anna.
Jag har själv haft episoder när tankar om självmord varit väldigt starka men så läste jag texten (ungefär) ”självmord tar inte bort smärtan, den bara ger den till någon annan”. Det har hjälpt mig att inse att även om det finns tillfällen när mitt dåliga mående belastar mina anhöriga så är det ännu värre att ta livet av mig. Jag har tyvärr insett vilket tabu det är att prata om självmord och det är viktigt att vi kämpar mot tabun. Vem bryr sig om att detta inte är en blogg angående psykiska sjukdomar. Du når så många att om detta inlägg räddar livet på en person, eller stöttar den som förlorat någon, så är det verkligen värt det. Sen vill jag även tillägga att som någon som planerat att ta livet av sig, det blir bättre. Det finns mediciner och det finns stöd. Jag fick hjälp av min vårdcentral och senare psykiatrin, och jag mår nu bra. Jag lever det liv jag vill leva.
Sträck på dig och var stolt över att du vågar berätta. ❤
Tack.
Tack för det fina du skrev, så berörande och viktigt att prata om🌹
Tack Gunilla. Det värmer att få pepp vad gäller detta.
Starkt att du delar med dig❤
Tack.
En god vän till mig tog sitt liv 26/2 i år. Jag känner så igen mig i din beskrivning. Jag visste att det var illa men inte på långa vägar så illa. Jag pratar vitt och brett om hennes dödsfall. Armbandet Suicide Zero köpte jag för tre år sen när en annan väns man tog sitt liv.
Vi MÅSTE börja och våga prata om det här. Vad är vi så rädda för egentligen?
Beklagar din förlust Thérese men tycker att det är fantastiskt att du pratar om det. Jag tror att folk just är rädda för att det smittar på något sätt. Sedan tror jag även att de inte vill känna att de river upp något sår och även är rädda för att man ska bli ledsen och börja gråta. Men det är ju inte farligt att gråta. Det hjälper och det för oss närmare varandra. Vi måste börja prata med oss som är drabbade och med dem som mår dåligt och hjälpa dem ur deras svackor genom att prata med dem men även tipsa om professionell hjälp och finnas där när de har ringt och fråga hur det gick exempelvis. Det är sådant som kan rädda liv.
Tack Paulina för du delade detta med oss. Det är dags att börja prata om självmord på samma sätt som när vi pratar om en nollvision i trafiken. ❤
Exakt så!!! Och det finns en nollvision för självmord, men inget görs åt det konkret.
Oerhört starkt av dig att skriva detta! Och så viktigt ämne!
Jag har själv förlorat flera vänner på samma sätt och håller med dig i allt. Allt man inte gjorde, allt man inte såg. Det följer mig evigt
Verkligen ledsen att läsa att du har förlorat flera personer p g a suicid. Det är ju fruktansvärt. Det gör det dessvärre – följer en för evigt som du skriver. Även om man inte ska anklaga sig själv. Men det är därför jag vill i alla fall hjälpa andra att kunna förebygga i tid.
Kram <3
Kram
Så starkt av dig att dela med dig. Oerhört viktigt att prata om. <3
Tack.
Tack för att du delar. Det är som du säger, det bästa är att prata om det. Så många drabbas! All välsignelse till dig och familj och i er sorg.
Ja, det är det. Vill så gärna bryta denna tabu.
❤️❤️❤️
Så starkt av dig att dela. Och så viktigt. Tack! 💚
Tack för att du delar med dig, det gör skillnad <3
Tack. Jag hoppas det.
Tack <3 . Ditt viktigaste inlägg. Det är så viktigt att prata om allt som inte är perfekt. Det är det vi lär oss av och kan växa genom. Tack än en gång <3
Det gläder mig att du tycker det. Nej, allt är inte perfekt och jag vill verkligen aldrig bidra till få det att låta som det – oavsett om vad jag skriver om. Det är väldigt viktigt för mig. För det bidrar till en ytlig världsbild som jag absolut inte stödjer. Samtidigt är det väldigt viktigt att försöka hitta det positiva i tillvaron och vara tacksam för det man har. Det försöker jag göra varje dag. Vi har så mycket att vara tacksamma för och det hjälper att må bättre. Men allt är aldrig perfekt och ska inte heller vara det. Sådant är livet.